K☆i

vad ska man säga, allt är bra. men samtidigt suger det. mina ögon börjar se världen annorlunda. som om jag har ett stoort papper framför mig, där någon har ritat upp en värld. en värld där denne vill att jag ska tro att jag lever i.
men är det så. lever jag här, eller lever jag där. Nyss kändes allting så hopplöst, och en mening vände det till motsatsen.
men det känns som att det gick för snabbt. jag kan inte anpassa mig.
saker som inte borde förvåna mig, shockar mig så att jag inte kan andas och så att det sticker i ögonen.
saker försvinner ur mitt huvud, och jag hittar det ingenstans i arkivet.
det är som att min kropp förbereder sig instiktivt för en omstart, ett nytt liv. eller kanske slutet.
är jag, eller är jag inte.
finns det verkligen något som stämmer in på "jag tänker, alltså är jag"
Vem vet.
tänker vi, så vet vi inte,   eller?...

allt förändras hela tiden, jag är inte beredd. Jag hinner inte leva.