Sååå...
- Med tanke på hur många som blir tillsammans med folk, inleder förhållanden, och allt vad man nu kan säga om det, så är det inte så konstigt att folk så ofta tror att det är meningen med livet. Alltså, jag tänker såhär;
Man ser alla andra bli tillsammans och alla andra är upptagna och alla andra har sin partner. Det leder till att folk tänker, jaha.. men alla är tillsammans - ännu en gång och. Detta leder till att de/vi/den/jag/du som från början trodde att folk var ute och hade kul, varierade sig och bara levde efter - inte vet jag - no strings attached. Börjar i alla fall inse att det inte finns någon därute att fool around with och det leder till att man dessutom tänker att man måste hitta någon, en, den där. Vilket betyder att man till slut lägger så mycket energi på någon så att det blir ett sådant otroligt tryck att ingen av parterna klarar av det. Det gör ont sen. Man gav för mycket, för lite. Man kanske levde som att den personen var fler än en - eller kanske hittade man en annan att ha kul med vid sidan om. Vilket betyder att man fortfarande har inställningen till livet att ha kul - att gå whereever the wind blows, det är bara det att man har på något sätt gett ifrån sig ett offentligt löfte om att man ska skära av sig och endast erbjuda sina tjänster till en person, när man gick på det där allmänna som folk tror är meningen med livet. Det folk tror är meningen med livet tar de på ett sådant löjligt och skrattretande allvar att det sedan betyder att man blir dömd till en utav den värsta sortens människa - då man egentligen bara är som vilken annan organism som helst av vår värld.
Är det inte värre att, vad ska man ta för exempel? - allting är väl ändå relativt, och beroende av något annat, som miljö, situation oc allt vad det nu är. Men, tänk er kanske något som att - nej jag kan verkligen inte skriva något, för det skulle kunna vara vad som helst, och vad än jag skriver kan det vändas på, jämföras med och klagas på. Så tänk er istället det värsta du vet - eller helt enkelt tänk er någon som tar livet av den där underbara, oskyldiga hunden som älskar dig villkorslöst. Känslan av det kan nog inte beskrivas för någon som inte har upplevt en hunds tillgivenhet - så aningen personligt var det antagligen. Tänk er istället något som en person som promt skapar och bygger en ny atombomb. Det kan du/ni väl ändå på något vis kunna analysera in som en otroligt hemsk gärning.
Jag inser att jag argumenterar med sådant som när det jämförs med utgångspunkten verkar extremt - fast relaterar inte Allting till varandra? På ågot sätt bedöms och bestäms alltid saker utifrån och jämförelsevis med sådant som redan har blivit övervägt.
Det var inte meningen att sitta och skriva någon form av helig bok här. Däremot var det något att tänka på.. om det går att läsa ut vad jag skrivit - jag har en förmåga att skriva mellan raderna, extremt, mina tankar ligger där och bokstäverna är bara utmarkering för var man ska leta.
Ha det!
Man ser alla andra bli tillsammans och alla andra är upptagna och alla andra har sin partner. Det leder till att folk tänker, jaha.. men alla är tillsammans - ännu en gång och. Detta leder till att de/vi/den/jag/du som från början trodde att folk var ute och hade kul, varierade sig och bara levde efter - inte vet jag - no strings attached. Börjar i alla fall inse att det inte finns någon därute att fool around with och det leder till att man dessutom tänker att man måste hitta någon, en, den där. Vilket betyder att man till slut lägger så mycket energi på någon så att det blir ett sådant otroligt tryck att ingen av parterna klarar av det. Det gör ont sen. Man gav för mycket, för lite. Man kanske levde som att den personen var fler än en - eller kanske hittade man en annan att ha kul med vid sidan om. Vilket betyder att man fortfarande har inställningen till livet att ha kul - att gå whereever the wind blows, det är bara det att man har på något sätt gett ifrån sig ett offentligt löfte om att man ska skära av sig och endast erbjuda sina tjänster till en person, när man gick på det där allmänna som folk tror är meningen med livet. Det folk tror är meningen med livet tar de på ett sådant löjligt och skrattretande allvar att det sedan betyder att man blir dömd till en utav den värsta sortens människa - då man egentligen bara är som vilken annan organism som helst av vår värld.
Är det inte värre att, vad ska man ta för exempel? - allting är väl ändå relativt, och beroende av något annat, som miljö, situation oc allt vad det nu är. Men, tänk er kanske något som att - nej jag kan verkligen inte skriva något, för det skulle kunna vara vad som helst, och vad än jag skriver kan det vändas på, jämföras med och klagas på. Så tänk er istället det värsta du vet - eller helt enkelt tänk er någon som tar livet av den där underbara, oskyldiga hunden som älskar dig villkorslöst. Känslan av det kan nog inte beskrivas för någon som inte har upplevt en hunds tillgivenhet - så aningen personligt var det antagligen. Tänk er istället något som en person som promt skapar och bygger en ny atombomb. Det kan du/ni väl ändå på något vis kunna analysera in som en otroligt hemsk gärning.
Jag inser att jag argumenterar med sådant som när det jämförs med utgångspunkten verkar extremt - fast relaterar inte Allting till varandra? På ågot sätt bedöms och bestäms alltid saker utifrån och jämförelsevis med sådant som redan har blivit övervägt.
Det var inte meningen att sitta och skriva någon form av helig bok här. Däremot var det något att tänka på.. om det går att läsa ut vad jag skrivit - jag har en förmåga att skriva mellan raderna, extremt, mina tankar ligger där och bokstäverna är bara utmarkering för var man ska leta.
Ha det!
Kommentarer
Trackback
